När vi träffas brukar det bli högt tryck i både målen och planen för att förverkliga dem. Det beror dels på att det i sig är inspirerande att sätta höga mål, och dels på att det mentala tillståndet brukar bli väldigt gott, så allesammans uppslukas lite av stämningen.

Men nästan varje gång överskattar vi vår tillgängliga tid därför att arbetet med planerna och idéerna visar sig vara mycket svårare att realisera än vad vi insett. Dessutom uppslukas vi av uppdragen hos kund, vilket förstås är hela poängen med att bedriva en konsultverksamhet. …men de förvandlar rätt snabbt de där inspirerande planerna till stressande dåliga samveten.

Fenomenet är förstås inte unikt för oss, utan problemet med att hinna med allt som vi önskar är allmänmänskligt. Projekt försenas, nyårslöften går om intet och det nya start-up-bolaget tar aldrig den där marknadsandelen som bara låg där och väntade…

“Everyone has a plan until they get punched in the mouth”

…svarade Mike Tyson på frågan om han var orolig för den uttalat intelligenta boxaren Evander Holyfields plan för att slå honom i fighten om världsmästartiteln 1996. Men när det gäller vår planeringsförmåga behövs ingen fysisk motståndare, vi lyckas slå oss själva på käften. Så vad ligger bakom det här, och vad kan vi göra åt det?

The Planning Fallacy

Fenomenet introducerades av Kahneman & Tversky redan 1977 när de noterade att människors planeringsmisstag inte var slumpmässiga utan tvärtom systematiska. Planeringsmisstaget beskriver det faktum att vi underskattar hur lång tid något tar att slutföra. Vi gör detta, därför att vi i för hög utsträckning förlitar oss på våra intentioner att göra något, och bortser från våra tidigare erfarenheter kring hur lång tid något kan tänkas ta. Det kanske mest kända, och roliga exemplet på planeringsmisstaget är operahuset i Sydney.

Enligt plan skulle det vara klart 1963 och kosta 7 miljoner dollar. Operahuset blev klart först 10 år senare 1973 och kostade 120 miljoner. Det är alltså en plan som inte bara blev 100 procent fel, utan smått fascinerande 1 700 procent fel. Vi behöver förstås inte åka tvärs över jordklotet för att hitta något liknande. Tunneln genom Hallandsåsen landade sådär 1 100 procent fel, så det var ingen bekymmersfri promenad mellan milstenarna där heller.

Dunning-Kruger-effekten

Det finns fler problem med att basera våra planer på våra intentioner. Här kommer Dunning-Kruger-effekten in. Det här fenomenet beskriver det faktum att när vi är dåliga på något, så tror vi, att vi är mycket bättre än vi faktiskt är. Det beror på att vi inte kan identifiera hur bra respektive dåligt ser ut. Kompetensen och färdigheten som krävs för att vara duktig på något är samma kompetens och färdighet som krävs för att förstå varför vi är dåliga på det.

Ta julbaket från december som exempel: När jag har bakat torra och hårda lussekatter så kan jag uppleva det som att jag följt receptet till punkt och pricka, och därför dra slutsatsen att receptet är dåligt. Jag tolkar det så, eftersom jag saknar kompetensen och färdigheten att identifiera de delmoment av processen där jag begår misstag och fel.

Verksamhetsplanering WOOP, WOOP!

Så vad gör man istället? Slutar sätta mål och planer? Gabriele Oettingen, psykologiprofessor på New York University, har forskat mycket kring planer och konstaterat att en alltför positiv syn på resan till målet tydligt står i vägen för att lyckas.

En studie som illustrerar detta väl kommer från ett experiment inom viktminskning:

Forskarna frågade överviktiga kvinnor som hade gått med i ett viktminskningsprogram om de trodde att det skulle bli utmanande att tacka nej till frestelser som fikabröd på jobbet, en andra påfyllning på buffén på restaurangen eller om detta inte skulle vara något problem. Kvinnorna som trodde det skulle bli enkelt gick i snitt ned 11 kilo mindre än de som ansåg att detta skulle bli utmaning.

Man har identifierat samma mönster hos nyexaminerade studenter som letar efter arbete, singlar som letar efter kärleken och pensionärer som genomgår rehabilitering efter en operation:

Individerna som ansåg att det skulle bli utmanande att följa sin plan skickade ut många fler ansökningar, utsatte sig i högre utsträckning för risken och obehaget att bli bortvald och tränade hårdare under sin rehabilitering, vilket i sin tur ledde till större framgång.

Tekniken som Oettingen förespråkar heter ”Mental Contrasting with Implementation Intentions och förkortas MCII i forskarvärlden. Oettingen har dock tagit fram en fiffigare akronym med lite mer swung i, och det är den som blivit mest spridd W O O P.

WOOP står för Wish, Outcome, Obstacles, Plan och det är dessa steg en målsättningsprocess bör adressera. Stegen handlar om att konstatera det positiva i vad vi drömmer om och vill uppnå, mot de hinder och utmaningar som kan tänkas komma upp, och utifrån dessa båda bilder ta fram vår plan. Här följer hur stegen kan genomföras, skrivna för en individ, men det går lika bra att genomföra stegen i grupp.

WOOP, steg för steg

Wish: Tänk på det kommande halvåret. Vilken önskan skulle du allra helst vilja få uppfylld under denna tidsperiod. Din önskan ska upplevas som en utmaning men samtidigt också vara realistisk att realisera inom det givna tidsspannet. Se det framför dig och summera din önskan i 3-6 ord.

Outcome: Vad skulle vara det allra bästa med att uppnå din önskan? Vad specifik och konkret är förknippat med att uppnå din önskan? Summera detta, också i 3-6 ord. Visualisera dessa fördelar och känn känslorna.

Obstacle: Identifiera det största hindret som står i vägen för att du ska uppnå din önskan. Återigen ska hindret summeras i inte mer än 6 ord, och du ska sedan visualisera hindret.

Plan: Skriv nu din plan för att överkomma ditt hinder. Planen bör skrivas i ett ”Om X, då Y”-format, något vi skrivit om tidigare i artikeln Nå dina mål med om-så-planering men kortfattat handlar det om att skriva din plan enligt följande format, som är mycket lättare för oss att minnas och därmed genomföra:

Jag [AKTIVITET] vid [TIDPUNKT] på [PLATS] eller Om X inträffar, då gör jag Y.

Stort lycka till!